Berättelse från en vräkningshotad
Jag bor i Hallonbergen och var i domstol förra månaden. Det blev uppskjutet, så ingenting är bestämt. Det känns som en katastrof att vara i domstol. Jag trodde inte att Sundbyberg skulle ta mig till domstol. Mitt liv har blivit ett kaos nu. Socialtjänsten har tagit mina barn från mig. Jag har inte träffat mina barn på tre år. Det är bra att jag ännu lever, för det är en hård press. Jag har fyra barn som är 11, 9, 6 och 5 år gamla, både pojkar och flickor. Jag vet inte ens var de är.
Jag kommer från Qamishli som är en liten stad i norra Syrien. Jag flydde i september 2015. Vi reste i 20 dagar genom skogen och på havet. Vi mötte också vilda djur i skogen. Det kostade 10 000 euro till människosmugglare för att ta sig hit. Jag hamnade först i Gävle, men blev sedan tvungen att flytta till Sundbyberg.
Jag går en kockutbildning. Jag var kock en gång, men nu är allt svart. Jag känner mig helt ensam. Om jag förlorar den här lägenheten blir jag hemlös. Var ska jag? Vad ska jag göra? Jag behöver 1,5 år för att bli klar med kursen.
Jag är så trött. På ena sidan har de tagit min familj, och på andra sidan vill de ta min bostad. Samtidigt är det corona, och de vill kasta ut oss på gatan.
Jag hoppas att de hjälper oss, för vi behöver bostad. Det är en rättighet. Vi är människor. Jag vet inte vad de som bestämmer tycker, men de har inte lyssnat på oss än. De är döva!
Kommentarer
Skicka en kommentar